Er du gravid eller har en baby? Læs alt om graviditet og børn her på Netbaby.dk
Brugernavn: Password: Husk login|Ny bruger?
Forside|Indkøbsguide|Gode tilbud|Din side|Forum|Brevkasse|Blog|Konkurrencer|Gratis magasiner
Før graviditet|Gravid|Fødsel|Baby|Mor|Far|Navne|Flere:
Søg:
 GRATIS!  LÆS DET NYE "GRAVIDA" GRATIS

Læs den nye udgave af GRAVIDA - et GRATIS magasin til dig med alt om den positive graviditet og fødsel. Læs det gratis her
Den dag Enya kom til verden Den dag Enya kom til verden

Sara fortæller om fødslen af Enya.
 2260 

Skrevet af Sara

Jag är en svenk tjej på 22 år som födde mitt barn på Helsingborgs sjukhus. Vill gärna dela med mig av min upplevelse, då jag nästan dagligen är inne på Netbaby och läser era. Hoppas mitt svenska språk är till att förstå.

Vårt barn var noga övervägt efter 2½ år tillsammans. När vi väl bestämt oss var det jag som fick panik och inte kunde sluta med p-pillerna föränn efter flera veckor. Det är ju ett sånt livsavgörande beslut.

Nå, men jag slutade, och en månad senare köpte mig pojkvän 2 graviditetstest - jag tog dem, först det ena och sen det andra. Det var positivt. Jag skrattade och grät om vart annat medans min pojkvän bara stod och log, medans han höll mig hårt i famnen.

Jag beställde tid hos barnborskan, som man ju nu gör, och fick världens snällaste. Jag mådde inte illa en enda gång under mig graviditet och var heller inte speciellt trött.

Jag var väldigt nervös för att berätta om min graviditet på jobbet, eftersom två andra precis hade berättat att de också väntade sig. Till slut fick jag en smart ide. 20 kvinnor på samma arbetsplats - jag behöver ju bara säga det till en, så sköter saken sig självt. Och visst gjorde det - samma dag ett par timmar senare visste alla det. De önskade mig alla lycka till och var väldigt glada för min skull. Väldigt underbara kollegor.

Jag hade egentligen tänkt vänta till efter scanningen i 19 veckan men min mage gick inte att dölja redan i vecka 12. Vecka 13 fick jag väldigt ont i magen, åkte in till akuten där den snällaaste manliga läkare tog emot mig. Han hade ett underbart sätt och fick mig att skratta mitt i oron. Det visade sig att jag bara hade blärabetänelse och att allt var ok med den lilla.

Fick se mitt barn för första gången vilket var en helt otrolig upplevelse. En möjlighet för mig att se att hon åtminstånde utåt sett var välskapt.

I vecka 19 blev jag scannad på riktigt, min pojkvän var med och den upplevelsen hade han aldrig velat vara utan. Det hela belv verkligt för honom och även om han alltid varit snäll mot mig och stöttat mig trots mitt humör så blev det verkligen en vändpunkt för honom.

Min temin blev satt till den 18 september 2004 bara en dag senare än barnmorskan hade räknat enligt min sista mens.

Dagarna gick och 4., 5. och 6. månad var en otroligt lycklig tid. Magen kunde ses, och jag visade stolt upp den. Ingen ville tro på, att där bara låg 1 bäbis i min mage, och alla trodde det skulle bli en pojke. Det trodde jag också och hade redan namnet klart: William. Drömde ofta att det blev en pojke i början av graviditeten.

Men i slutet längtade jag så mycket efter en tjej och fick panik, för jag hade inget namn, som var bra nog. Nån månad innan förlossningen fick jag höra namnet Enya, och det kändes helt klart rätt.

6½ månad henne var jag, när jag slutade arbeta, vilket var skönt, eftersom mitt arbete med gamla människor var tungt, och jag hade 2 timmer resväg till arbetet varje dag. Det blev ett tårdrypande farväl med mina kollegor den 2. juli 2004.

Så nu njöt jag av att gå hemma. Vi fick en ny lägenhet, och vi flyttade i august.

Tiden närmade sig, och först i 9 månad började jag må dåligt. Bäbisen tryckte mot ryggen, och jag blev svimfärdig, så fort jag reste mig. Halsbränna och förvärkar dag som natt. Mitt lilla barn var också extremt livligt, så det gjorde ju också, att man allt som oftast vek sig dubbel, när man fick en rakt upp i revbenen.

1 månad innan jag födde, hade jag gått upp 17 kg, så när det var dags, vägde jag säkert 25 kg mer, än innan jag blev gravid.

Terminen närmade sig, och jag gick som på moln. Trodde aldrig jag skulle gå över tid och i så fall bara några dagar. Så blev det inte. Terminen kom och gick, och inget hände. Var till kontroll en gång i veckan hos barnmorskan, och varenda gång hon satte upp en ny tid, skrattade jag bara. Jag skulle defenitivt föda innan dess. Men icke.

Den 4. oktober skulle vi möta på sjukhuset för kontroll och möjlig igångsättelse. Jag var på denna tidspunkten väldigt deprimerad.

Vi packar väskan och åker in. Blir mötta av en otrevlig och osympatisk läkare, som gör en snabb scanning utan att berätta, vad vi ser. Hon ska sen se, om jag är öppen något och är så våldsam, när hon gör detta, att jag skriker till. Min pojkvän blir vred men sitter snällt vid min sida, håller mig i handen och stirrar ont på läkaren.

Sen säger hon: "Du kan gott vänta ett par dagar till, allt ser fint ut. Kom in på onsdag, så undersöker vi dig igen. Men det är ändå inte säkert, att du blir igångsatt".

Nerslagna och gråtfärdiga åker vi hem. Jag låser in mig i sovrummet, medans min pojkvän får ringa runt till alla och säga, att det var ändå inte dags. Hade nu gått 15 dagar över tiden, och jag var inte lycklig längre. Var inte säker på, att jag skulle älska barnet, när det kom ut och var väldigt nere.

Men då natten till tisdag, precis när jag skulle isäng kl. 12, så började jag blöda. Jag visste, att det hade börjat, men jag kunde inte glädja mig. Det var bara som om jag tänkte: "Ok, nu börjar det. Fint, men jag går isäng".

Säger intet till min pojkvän men ligger vaken i sängen och känner efter. Kl. 1 startar värkarna. Med 10 min. mellanrum. Jag kan inte sova för smärtorna utan går upp och sitter själv och väntar på, vad som ska hända. Kl. 6 väcker jag min pojkvän och säger, att det har startat, så han får komma upp och hålla mig sällskap. Han flög upp ur sängen och satt sen och stirrade på mig.

Kl. 8 tisdag morgon ringer vi till sjukhuset. Jag har haft värkar i 7 timmer och varit vaken ett dygn. De ber mig återkomma om eftermiddagen. Jag kämpar mig igenom dagen men sänder mannen i säng kl. 18, så han ska vara frisk senare, när jag behöver honom mer.

Kl. 19 ringer jag in igen, värkarna är 7 min. emellan, och jag har svårt för att hålla dem ut. Blev lite sur för de sa bara: "Ta 2 panodil och gå isäng, det behöver du. Gå i bad, det brukar hjälpa mot smärtotna". Jag hade redan varit i bad 5 gånger, och hade jag kunnat sova, hade jag nog gjort det vid detta laget.

Jag går där ensam, medans det hela börjar bli övermäktigt. Bad hjälper inte, att ligga heller inte. Det enda, som hjälper lite, är att luta mig mot en pall och gunga med höfterna.

Kl. 20 är värkarna 4 min. mellan, och först kl. 12 på naten kan jag väcka mannen, för då har jag så ont, att jag inte längre själv kan avgöra, hur lång tid det är mellan varje värk. Han mäter, 3 min. mellan, och han trycker med handen i ryggslutet, när värkarna kommer. Det hjälper. Jag kan inte säga ett enda ord, inte ens för att säga, att värkarna kommer.

Som tur är, uppfattar mannen snabbt, vad han ska göra och kan själv se på mig, när värkarna kommer. Han säger, vi ska ringa till sjukhuset, men jag vill inte. Jag är inte säker på, att det är 3 min. mellan och vill inte bli hemskickad eller bedd att vänta ännu längre. Men min man säger, att där är 3 min. mellan och ringer själv in till sjukhuset, som ber oss komma in också med tanke på, att jag nu gått 17 dagar över tiden. Vi ringer taxi och åker in.

Kl. 1 på natten blir vi mötta vid hissen av en barnmorska (supersnäll) och får komma in för att bli undersökt. Jag är öppen 3 cm. Får byta om och får mätare på magen. Efter 1 timme får jag komma i bad, vilket inte hjälper så mycket, utan jag börjar må illa och känner, att jag ska kasta upp vid varje värk.

Ändå ligger jag där nån timme, innan jag inte kan hålla det ut längre. Känner att jag inte har nån som helst kontroll över smärtorna i badet och får det bättre på fast mark. Får en rullemarie och skrattar vid tanken om, hur dum jag måste se ut. Försöker skratta mycket mellan värkarna för att hålla modet uppe.

Kl. 5 ringer min man efter en, som ska passa vår hund, men han säger inte, att vi redan är på sjukhuset. De trodde först, vi skulle där in kl. 8 samma dag till igångsätning.

Jag har sagt, att jag gärna vill ha ryggmärgsbedövelse, och barnmorskan går och ringer efter dem. Jag går runt i rummet men kan snart inte hålla det ut utan kommer upp i sängen och får lustgas. Härligt säger jag bara. Nu kändes det helt plötslig som om, jag skulle överleva.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den natten, bara vissa händelser, men jag har ingen aning om, i vilken ordning saker hände. Vet att barnmorskan kom in och sa, hon hade en dålig nyhet. Just som narkosläkaren skulle komma in till mig, så kom där in en kvinna, som skulle ha ett akut kejsarsnitt, så tyvärr fick jag klara mig utan bedövning.

Jag tog det förvånansvärt lugnt. Hon verkade vara rädd för, att jag skulle bli vred och rädd, så hon sa gång på gång: "Du förstår väl, att vi blir tvugna att prioritera såna här fall. Vad oheldigt för dig". Men jag förstod helt och hållet - blev inte ens ked af det. Accepterade bara, att jag fick klara mig utan.

Jag låg och tittade på siffrorna, som mäter sammandragningarna för att se, när det började stiga, så jag kunde vara beredd med lustgasen. Jag var så fokucerad på dessa siffror, att jag inte brydde mig om något annat, som hände runt omkring.

Jag spydde också nån gång. Kände jag mådde dåligt och bad min pojkvän om hjälp. Han kom farande med ett bäcken, och precis när jag skulle kasta upp, kom han nog på, vad det var för något, för så gick han med det igen. Jag kunde inte hålla det igen utan spydde över maskinen, som mäter sammandragningarna.

Kommer ihåg, att barnmorskan kollade ett par gånger, hur mycket öppen jag var. Hon tog vattnet, som var grönt, och en gång kom där in en barnmorska till, som skulle bekräfta, att jag var 7 cm öppen. Har ingen aning om, vad klockan var, men jag tror, den närmade sig 6-7 på morgonen.

Hade varit upp och stå en gång med hjälp av rullemarien och känner plötsligt, att jag måste krysta och kan inte hålla tillbaka. Det enda som händer är, att fostervatten kommer ut. Det är nästan svart. Barnmorskan säger, att bäbisen börjar bli lite stressad.

Vid varje värk sitter min man och pressar mig i ryggslutet. Lägger varma dukar på min rygg, ger mig saft och torkar min panna med kalla kludar. Han talar gång på gång om för mig, hur fantastisk han tycker jag är, och utan honom vet jag inte, vad jag hade gjort.

Jag gick till slut helt in i mig själv. Sa inte ett enda ord till någon. En gång fäller jag några tårar, men jag tycker bara, det tar så mycket på krafterna, att jag slutar. Jag vet ju, att det inte hjälper.

Kl. 7 eller 8 är det vaktskifte. Jag får en ung barnmorske elev, som stannar hos mig hela tiden + en vanlig barnmorska. Nån gång där på morgonen konstaterar de, att jag är fullt öppen. Jag som äntligen tror, att det hela är på väg att vara över, känner mig lättad.

Men då visar det sig, att bäbisens huvud inte står helt nere i bäckenet, så jag måste upp och stå. Med många om och men lyckas det med slangar i varje arm komma ur sängen och upp på benen, men jag klarar inte av det så länge.

Jag har värkar men inte likadana som förr. Jag tror det har varit pressverkar, men jag kände inte, att det hände något.

Kl. 9.50 på onsdag morgon ber de mig om att börja pressa. Jag orkar nästan inget och ber dem hjälpa mig. Tror jag ska dö, så ont jag hade. Hade gärna just i den stunden bytat mitt liv mot att smärtorna skulle försvinna.

De sätter upp mina ben i hållare, och så kommer där in två barnmorskor mer. Nu står där 4 personer + min man och puschar mig att använda mina sista krafter. Känner inte jag får någon hjälp av verkana, och till slut, när huvudet är på väg ut, så slutar de.

Jag får inga fler värkar, vilket gör, att jag försöker pressa själv, eftersom det gör så ont att ha bäbisens huvud stående fast så. Jag säger det, och barnmorskan skruvar fullt upp för droppet, vilket ger mig några små verkar.

Kl. 10.38 kommer mitt lilla barn till världen. Hon säger inget och är alldleds blå. Kommer ihåg, att när de säger, att huvudet är ute, frågar jag: "Är den ok?", och de svarar: "Det ser sån ut".

De lägger henne upp till mig, och hon har sina ögon öppna. De är nästan helt runda. Hon möter min blick och fortsätter titta. Ser ut som om hon tänker: "Så det är sån, du ser ut". Min pojkvän gråter och kramar oss båda. Jag gråter för, att han gråter och skrattar för, att han gråter. Det enda han kan få fram genom tårarna är: "Tack för gåvan, skat".

Efter flera minuter kommer vi på det. Min man frågar, vad det blev, och de ber honom själv att titta. "En pige!", säger min danske pojkvän lyckligt.

Min pojkvän får ta Enya, för nu ska läkaren komma till. Moderkakan kommer ut, och de visar upp den. Min pojkvän säger: "Ja, den ser ju inte allt för läcker ut". Men grinar när han säger det.

Jag är helt plötsligt på toppenhumör och säger: "Svara mig nu ärligt, hur mycket har jag spruckit?". Och blir väldigt förvånad, när de säger, att det enda jag har, är en liten reva på livmoderhalsen.

Nu är det 2 läkare i rummet, som ska avgöra, varför jag blöder så mycket, men det visar sig att inte vara någon fara. Blöder ca. 1 liter. Jag har så ont i bäckenet, kan varken vända mig om, sätta mig upp eller lyfta bäckenet. Enya ligger och äter lite, medans min pojkvän ringer alla, han kan komma i tanke om.

Vid 3-tiden kommer de in och väger och mäter Enya. 51 cm lång och 3.540 gram. Jag som inte ens kan resa mig upp blir körd upp till BB. De vill övervaka mig. eftersom jag är så dålig.

Det blev inte mycket sömn den natten. Fick gå i brusebad med 2 sjuksköterskor, eftersom de trodde, jag skulle svimma. Min man fick ta hand om Enya, de dagar vi låg på sjukhuset, för kvällen efter födseln upptäckte de, att jag hade 40 graders feber och extremt högt infektionsvärde. Mitt blodvärde låg på 77, när det ska ligga på 120.

Jag var dålig. Så min pojkvän och Enya knöt ett starkt band till varandra redan då. Han tog också hand om mig. Vände mig i sängen, fick mig upp och stå och gå på toaletten. Väckte honom om natten, så han kunde lägga över Enya på min andra sida och hjälpa mig att vända om på sidan. För inte tala om morgonmat på sängen varje dag och allt han sprang och hämta och lämna för mig.

Personalen var helt fantastiska allihopa. Kan t.o.m. nu sakna dem och deras humor. Söndagen den 10. oktober kom vi hem. Vi tog bussen, vilket var en överskattning av mitt tillstånd, men det gick om än med besvär.

Nu sitter jag här med min lilla dotter. Hon är så smuk. Jag har henne hela tiden men kan ändå inte få nog av henne. Är ibland bange för, att de råkat byta barn på BB, för jag kan inte tro, jag kan vara så heldig. Men så kommer jag ihåg hennes ögon, och sättet hon tittade på mig, och då vet jag, att hon är min.

Kan inte beskriva i ord, hur mycket jag älskar henne, men det känner ni säkert gott. Enyas pappa älskar henne högt. När han kommer från jobbet, så går han utan att ta av sig jackan in till henne, och sen dröjer det, innan han går från henne. Han är en helt fantastisk far.

Dagen Enya kom till oss var den största i mitt liv. På alla sätt, både bra och dåliga. Det var värt smärtan, och när jag säger det, så frågar folk mig: "Alla säger, det är värt smärtan, hur kan det vara det, när det nu gör så ont?". Då säger jag: "10 minutter innan hon kom ut, så var det inte värt det, då ville jag bara dö. Det är nu, det är värt det".

Med detta i åtanke vill jag så säga, att det är olika för alla. Min väninna sov sig igenom hennes värkar, och det tog 3 timmar i allt. Jag har ändå haft extremt hög smärttröskel hela mitt liv. Min man säger, att det enda jag sa var: "Nu klarar jag det inte mer" 3 gånger.

Jag och min man har fått en helt ny respekt för varandra. Han säger, att han alltid respekterat kvinnor, men att min förlossning var den största kraftprestation, han någonsin sett. Jag har också en nyfunnen respekt för honom, för det sätt han stöttade mig genom förlossningen, som från början till slut tog 34 timmar med värkar.

Jag hade inte sovit på mer än 2 dygn, och jag har aldrig varit tröttare och aldrig lyckligare. Jag känner att förloppet varit traumatiskt för mig på många sätt, och jag har pratat om det mycket. Detta är ännu ett sätt att bearbeta det. Tack för att ni läste.

Jag gör gärna om det. Tro det eller ej. Jag vill inte vara gravid igen, men jag föder gärna ett barn till. Jag vet, det är lika oförståligt för mig. Hejdå från Sverige.

08-02-2005

Skriv en kommentar


Du skal være logget ind for at kunne skrive en kommentar.

Login eller opret "Din side" her

Læs mange flere spændende fødselsberetninger og skriv din egen:

Din historie









Vi er eksperter i privat pasning og tilbyder erfarne børnepassere til familier, som I en periode kan have svært ved at få hverdagen til at hænge sammen. Vi kan også passe børnene, hvis I skal til fest, eller bare har brug for en aften uden børn.

 PVB Pædagogisk Vikarbureau





Dansk webshop med stort udvalg af populært legetøj, udeleg, sengetøj, rygsække, skriveartikler til børn m.m. Altid gode tilbud. Fri fragt i Danmark ved køb over 499 kroner.

 BabyKidz





Copenhagen Fertility Center behandler alle former for barnløshed. Ring og få en uforpligtende samtale med en speciallæge, eller besøg vores hjemmeside med de mange oplysninger til ufrivilligt barnløse.

 Copenhagen Fertility Center





På BabyFree.dk kan du få en lang række gratis ting til dig og dit barn.

 BabyFree.dk






GRAVIDA - gratis magasin til dig

Få GRAVIDA helt gratis - magasinet med alt om den positive graviditet og fødsel.

MIN BABY - gratis magasin til dig

Få MIN BABY helt gratis - magasinet med alt om det bedste vi har.

DIT BARN - gratis magasin til dig

Få DIT BARN helt gratis - magasinet med alt om de skønne unger.



© 1999-2020

Annoncering | Kontakt os | Om Netbaby | Generelle forbehold | Link til Netbaby | Index A-Å | Presse

Besøg også: Gravida.dk | Minbaby.dk | Ditbarn.dk | Babyfree.dk | Facebook